Halldór Laxness visste tidigt vad han ville. Han ville bli en av världens främsta författare – "han skulle sjunga för hela världen", som det står om Bjartur i Sumarhúsums son i Fria män.
Redan som barn skrev han jämt och ständigt och hans första roman såg dagens ljus 1919. Omdömena om den var ganska positiva och en del kritiker trodde till och med att här var en begåvad författare på väg. Han åkte sedan utomlands, bodde i Köpenhamn och lyckades bland annat få en novell publicerad på framsidan av helgupplagan av Danmarks då största dagstidning, Berlingske Tidende. Några dagar innan novellen publicerades, den 10 oktober 1919, skrev han i ett brev till sin mor: "Jag känner tydligt vilket stort steg denna resa [till Köpenhamn] är på vägen mot det som jag alltid har eftersträvat, nämligen att få lära känna människorna och världen, så att jag ska kunna bli en verklig författare, vilket hela mitt sinne är inställt på." Ett tag funderade han på att skriva på danska, som flera av hans landsmän gjort med stor framgång och skrev i ett julbrev 1919 till sin mor: "Jag har lovat att inte komma hem förrän jag slagit igenom på danska". Halldór Laxness bestämde sig dock för att hålla fast vid sitt modersmål och det är helt säkert att ingen annan spelat en större roll, när det gäller att förnya det isländska språket på 1900-talet.