“Till dikesgrävarna i Sundsvall”

Halldór Laxness opnar heillaóskaskeyti sem honum bárust í tilefni af Nóbelsverðlaununum.

När Halldór Laxness var i Stockholm i december 1955 för att ta emot nobelpriset i litteratur mottog han, som väntat, många lyckönskningstelegram. Han berättade sedan, att vid ett tillfälle då han bytte om inför en fest under en av dessa högtidskvällar i staden, bad han sin medhjälpare att läsa telegrammen högt. "Alla möjliga sorters högt uppsatta personer inom kulturlivet hörde av sig, liksom företrädare för institutioner och föreningar; hälsningar skickades av såväl namnkunniga personer som fullkomligt okända människor, och så får man heller inte glömma alla vänner, vänners vänner och mer eller mindre nära bekanta som en vagabond ju samlar på sig under många års resor i olika länder", sa Laxness.

Han ville förvissa sig om att han inte skulle glömma någon, som han genast borde framföra sin tacksamhet. Mitt i uppläsningen avbröt han sin medhjälpare och bad honom upprepa det han senast läst. "Det var ett hjärtligt "lycka till" från en grupp dikesgrävare i Sundsvall – de män som gräver för kloaker", sa Laxness och fortsatte: "Det var glädjande att få räkna så många inflytelserika personer till sin vänkrets, berömda kollegor och förebilder, nationella och internationella kulturinstitutioner och inte minst kungahuset och bankerna. Men inget kan väl glädja hjärtat mer än att veta att man är orsaken till att män som står böjda över kloakdikena djupt i jorden för att försöka få vattnet att rinna igenom, plötsligt rätar på ryggen en vintereftermiddag i Sundsvall för att hurra för litteraturen. Vi kom fram till, att om det var någon jag ödmjukast skulle framföra min tacksamhet till redan under festen, så var det just dessa män." Och bara ett telegram skickades: till dikesgrävarna i Sundsvall.

Den här lilla historien om Halldór Laxness belyser tydligt hans inställning till livet och tillvaron. Han glömde aldrig någonsin var han hade sina rötter – hos den enkla allmogen – och framhävde den alltid i sina skrifter. I sin nobelföreläsning frågade han sig bland annat: "Vad gör ära och berömmelse för en författare?" Och han svarade: "Visst ger det välstånd och lycka av det materiella slaget. Men om en isländsk författare glömmer sitt ursprung i folkdjupet, där historien bor, om han förlorar kontakten med det knappa livet, glömmer bort sin tacksamhetsskuld till de värderingar som min mormor lärde mig att hålla högt – då är berömmelsen ytterst lite värd, och likaså den välmåga som följer med pengar."